Det mänskligas natur: posthumanistiska perspektiv i skandinaviska samtidsromaner

Projektet "posthumanistiska perspektiv i skandinaviska samtidsromaner" studerar samtida litterära uttryck för en förändrad syn på det mänskligas gränser och relation till sin omgivning och relaterar denna förändring till ett större historiskt och filosofiskt sammanhang.

Syfte

Syftet med projektet är att studera samtida litterära uttryck för en förändrad syn på det mänskligas gränser och relation till sin omgivning, samt att relatera denna förändring till ett större historiskt och filosofiskt sammanhang som samlas under begreppet posthumanism.
Målet är att bidra till definitionen och etableringen av begreppet posthumanism och att beskriva hur samtida skönlitteratur återspeglar och är en del av till den etiska diskussion som posthumanismen implicerar.

Beskrivning

Gränsen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga är en av tankehistoriens bäst bevakade gränser. Människan har hävdad suveränitet till följd av sin förmåga till tanke och rationellt handlande och därigenom definierat sin egenart i kontrast mot å ena sidan de levande men själlösa djuren och å andra sidan den livlösa maskinen. Men detta är en föreställning som genom historien har utsatts för prövning: Materialister har förnekat själens existens och evolutionsläran har suddat ut den skarpa gränsen mellan människa och djur.

Under senare år har vetenskapliga framsteg inom medicin- och genteknikens områden medfört att frågan om förhållandet mellan det mänskliga och det icke-mänskliga fått förnyad aktualitet. Tekniskt framställda kroppsdelar blir en del av den mänskliga kroppen och gränsen mellan människa och maskin befinner sig därmed återigen i rörelse.

Frågan om vad en människa egentligen är, essentiellt och i förhållande till sin omgivning är central i dessa författarskap. Frågor som studien söker svar på är huruvida det pågår en omförhandling om definitionen av människan i författarskapens texter. Framstår rationalitet och kunskap som ett hot mot det genuint mänskliga snarare än det främsta tecknet på dess egenart? Skildras naturen fortfarande som attributiv till människan, antingen som resurs eller hot, eller som tillhörande samma ontologiska nivå som henne? Hur förhåller sig detta till tanken om människan som kulturvarelse och hur framställs de etiska konsekvenserna av detta?

Metoder

Metodiskt är min studie som kombinerar de teoretiska och metodiska utgångspunktema inom fälten kulturstudier (cultural studies) och ekokritiken. Jag ser de undersökta författarskapens texter som kulturella uttryck för en förändrad människosyn, men också speglar denna människosyn i utvecklingar inom naturvetenskapligt och miljöfilosofiskt inriktade ämnesområden.

Projektet inleds med en diskussion kring begreppet posthumanism. Paradoxalt nog tycks det vara så att det som en gång definierade det mänskliga, rationellt tänkande och vetenskap, nu är vad som leder till ett ifrågasättande av denna definition. Detta ses ömsom som en positiv expansion av det mänskliga, ömsom som hot mot de humanistiska värdena. Anammaodet av miljöfilosofiska argument mot en humanistiskt och antropocentrisk syn på människan och miljön komplicerar ytterligare begreppets innebörd. Strävan att på teknisk väg expandera människan antyder en fortsatt vilja att höja sig över naturen, men samtidigt förespråkas en nivellering av människan till naturen. Människan förefaller vara både ett hot och hotad, av naturen såväl som sin egen rationalitet.

Därefter undersöks hur detta posthumanistiska tillstånd, eller dilemma, kommer till uttryck i samtida romaner av Kerstin Ekman, Birgitta Trotzig, Kirsten Thorup, och Peter Hoeg. Frågan om vad en människa egentligen är, essentiellt och i förhållande till sin omgivning är central i dessa författarskap även om den inte utgör en huvudsaklig tematik i deras verk. Författama är också samtida med den utveckling som posthumanistisk teoribildning beskriver och torde därför kunna återspegla eventuella pågående förändring i synen på människan. De övergripande frågor som studien söker svar på är huruvida det pågår en omförhandling om definitionen av människan i författarskapens texter och om denna kan relateras till de tankar
och ideer posthumanism omfattar. Frågorna konkretiseras i ett antal mindre frågeställningar:

  • Framstår rationalitet och kunskap framstår som ett hot mot det genuint mänskliga snarare än det främsta tecknet på dess egenart?
  • Skildras naturen fortfarande som attributiv till människan, antingen som resurs eller hot, eller som tillhörande samma ontologiska nivå som henne?
  • Hur förhåller sig detta till tanken om människan som medveten kulturvarelse och hur framställs de etiska konsekvenserna av detta?

För mer information

Marie Öhman, lektor i litteraturvetenskap